måndag 25 september 2017

Sökmotoroptimering

Det är verkligen roligt att vara antikhandlare. Få trippa omkring i sin antikvitetshandel, sippa på årgångschampage och njuta av sedelprassel och kassaapparatsrassel. Byta ett eller annat kultiverat ord med charmanta besökare - ja, ni förstår.

Sökmotoroptimering å andra sidan är inte kul. SEO, search engine optimizer, är till för att kunderna ska hitta till butiken, det vill säga den virtuella. Man ska alltså försöka förutse vad människor, charmanta eller ej, skriver in i sin lilla googleruta.

Jag har sökmotoroptimerat större delen av dagen och stängt öronen för de gulröda sirenernas trumpetande från skogen och dragit för gardinerna mot det gyllene glimret från höstlönnarna utanför fönstret. Om man har, säg sextio, artiklar i sin webbutik, ja, då är optimerandet snart gjort och man kan greppa korg och kniv och skutta ut i spenaten. Men när man har tusen...

Min sökmotor fungerar som bäst soliga eftermiddagar om hösten. Sen jag vridit om guldnyckeln i brukskontorsdörren och dragit på de gröna Tretorna, svävar jag ut mellan tallarna med falkblicken påkopplad. Igår var en sån optimal eftermiddag.
Aspsopp, blodriska, champinjon, citrongul slemskivling, kantarell, karljohan och taggsvamp fann vägen till varu-, förlåt, svampkorgen utan prut och sökfraser.

Ingen champagne vankades visserligen, men den flödar inte så friskt i nätbutiken heller.

lördag 23 september 2017

Kampen mot stramaljen

Faster Lotta har givit mig ett fint broderiset. Utsjasad efter en dag i butiken ville jag ägna mig åt annat än att byta el i lampor, damma glas och hjälpa kunder.
I hopp om ny energi packade jag upp kitet. Hm.
Det finns vissa svenska språk jag helt enkelt inte förstår - så språkkonsult jag är. Eller kanske är det just därför. Betydelseförskjutningar, dubbeltydigheter och hittepåord gör mig galen. Här är min hatlista (den korta versionen):
1. ekonomispråk - ¿que?
2. vetenskapligt psykologispråk - for real?
3. managementsvengelska - storknar.
4. broderibeskrivningar.
En ruta är lika med två trådar i väven. Jaha. Och den förbenade stramaljen har dubbla trådar i rutorna?
Börjar frejdigt, men repar upp. Den vassa, vita stramaljen går hårt åt yllegarnet.
Det blir inte mer broderat idag.


tisdag 19 september 2017

Visionen tar form

Vi hann till Tierp i tid. Nästan. Med blött och oborstat hår slängde jag mig in i affärskompetensutvecklingens förlovade land.

Vår kursledare påminner mig lite om min farmor: kloka, bruna ögon, som verkligen ser en, ett bekymratintresseratglatt ansiktsuttryck, integritet.

Idag filade vi på affärsidéer och visioner. Jag är mycket för att tuta och köra - tänka kan man göra sen. Kursledaren berättade om företaget som producerade ett fantastiskt, hälsosamt, stenmalet mjöl, men som inte hade räknat på vad det skulle kosta att producera det. Ägarna älskade sitt mjöl, brann för den fina kvaliteten och strategin var att producera så mycket det bara nånsin gick. Eftersom de gick back på varje kilo, skulle förlusterna blivit enorma om de fortsatt. Hmm, håller logiken? Vet inte.

Hålla på med språk kommer jag alltid att göra, har alltid gjort. Det är roligt på sitt sätt. Antikviteter är inte roliga. De är PASSION. Min livsluft.

Det som förvånade mig mest idag, var att medlemmarna i min grupp antog att kundunderlaget för min verksamhet var litet. Men synpunkterna satte fingret på något som jag brottas med; hur kommer det sig att så många föredrar att köpa dålig kvalitet dyrt och dra in en massa ohälsosamma kemikalier i sina hem, för att ett par år senare kassera och köpa ytterligare nytt, med nya duschar av flamskyddsmedel, formaldehyd eller vad det nu kan vara för skit?

Det är viktigt att fästa sina tankar på papper. Självklart har min vision funnits och formats sedan jag som sjuåring med min pappa cyklade de två milen till Lagga loppmarknad och inhandlade mitt första egna, gamla föremål för veckopengen.

Det första utkastet till min nedpräntade vision lyder:

"Qeptas Antika erbjuder alternativ till att köpa nytt genom kunskap, kvalitet och skönhet, och bidrar därmed till ett hållbart samhälle som har kontakt med - och lär av - sitt förflutna."

måndag 18 september 2017

Qepta affärskompetensutvecklas

Tack vare ett EU-projekt får företagare i de tre norduppländska kommunerna möjlighet att lära sig en massa saker man behöver kunna för att driva eget.
Så roligt att gå på kurs! Till och med excel-kursen var kul, tack vare den skickliga läraren Agnes.
Imorgon bitti är det dags igen. Morgnar är inte min starka sida. Hjärnan brukar inte fungera förrän framemot tiosnåret. Ikväll gjorde jag läxan: SWOT-analys, placerat in de tjänster jag erbjuder i ett rutnät "roligt-inte roligt" och "lönsamt-inte lönsamt" samt börjat formulera min vision och affärsidé. Kan ju vara dags när man har haft företag i 26 år...
Det däringa rutnätet var ju inte så upplyftande. Roligast och minst lönsamt är det att driva antikhandel. Och det tänker jag fortsätta med. Ska bara komma på hur jag kan få antikhandeln att flytta sig högst upp i rutan roligt-lönsamt!
Förra gången fick vi, efter att ha koncentrerat tanken på var företaget ska vara om fem år, en bunt med tidningar och 15 minuter på oss att göra ett visionscollage; bara klippa och klistra och inte tänka så mycket.
Så här blev min vision. Den kan man ju fundera på ett tag.

söndag 18 november 2012

Höst i sommarhuset

Novemberutsikt över the one and only sjö Sommen från farbror Johans veranda.


Så klart det finns nackdelar med att ha ett rastlöst inre driv, men det mesta kan man anlägga positiva aspekter på.
Ingen riktigt vettig människa skulle kanske envisas med att ha en antikaffär i varje buske. Säkerligen skulle en och annan tycka att det vore splittrande, olönsamt och synnerligen opraktiskt. De har rätt.
Men det är så underbart trevligt att ha antikaffär, så jag tycker nog inte att man kan ha för många. Och vilken omväxling det blir!
Igår, i ett novembertrött Uppsala, blev plötsligt beställningslistan från varor i sommarbutiken full. Sankte Per säger aldrig nej till en utflykt och 35 mil i mörker bangar han inte för. Så i förmiddags vaknade vi utsövda i tystnaden på Blåkulla.
Medan den trötte chauffören låg och drog sig under täcket gjorde jag eld i kakelugn och vedspis, bryggde te och malde kaffe. Så härligt hemtrevligt att tassa omkring i flanellnattlinne och varm morgonrock från 1940-talet och duka slagbordet med Spaljéporslin!
Dagern ville sig inte riktigt, så frukosten avnjöt vi i skenet från levande ljus och fotogenlampa.
Medan maken sedan vandrade på luffarstråt längs grusvägarna i Moodalen, for jag ner till byn och kollade runt släktens stugor att allt verkade vara i sin ordning, innan jag effektuerade beställningarna från Gatstugan. Imorgon bär det av hemåt igen. Omväxling förnöjer.


Nyskördat till kvällens ugnsstekta vildsvinsrygg.


söndag 11 november 2012

När är det jul igen?



Jag har en teori: När sommaren varit blöt och hösten ännu blötare och det är halvdager från bittida till fikadags, då det blir kolmörkt, vill vi gärna hoppa direkt till jul. Gå direkt till GÅ, utan att passera november.
Varje år säger vi att det börjar julskyltas allt tidigare, men det stämmer faktiskt inte. Det som jag däremot har noterat i år, är att många börjar köpa julklappar och leta adventsljusstakar mycket tidigare.
Medan en del försöker avskaffa julfirandet för tjugonde året i rad utan att lyckas, lever drömmen om tindrande ögon kvar hos desto fler.
När november är som dystrast ordnar Österbybruks kulturförenings sjuror julmarknad vid herrgården. Jag har alltid varit fullkomligt emot allt som liknar jul och julskyltning före första advent. Så när jag skyltar jul vid advent plägar glöggandet ha varit igång några veckor och tindrandet redan ha kommit av sig.
Men det finns anledning att tända ljus när det är mörkt. Man kan tända ljus i väntan på advent. Så bråttom är det inte.
 Idag när julmarknaden i Österbybruk öppnade i strilande regn, tände jag marschaller vid min ojuliga affär och kostade på mig att slå på infravärmen. Regnet avtog för att upphöra, och när mörkret föll flammade de små eldarna uppmuntrande längs vägen: Det kommer en advent, det kommer en jul - i sinom tid.

torsdag 1 november 2012

Själen har varit på semester

Det började med att min vän Maria flyttade till Warszawa.
Sankte Per, alias PellePlopp, alias Stockholmarn, med andra ord min make, är alltid pigg på att åka nånstans. (Helst till Armenien, men dit har han inte kommit än. Själv nöjer jag mig med att flyga till Blåkulla till påsk.)
Det var i alla fall läge att dra till Polen 2010. Jag hade inte varit i någon "öststat" sedan muren föll, och mycket hade jag väntat mig, men inte detta underbara land, de fascinerande kontrasterna, det magiska språket som tycks bestå av mest s, c och z och som jag gärna skulle lära mig.
Veckan innan vi anlände till Warszawa störtade planet med halva den polska regeringen i Katyn. Hela Polen var i sorg och chock. Magnolian blommade. Torgen badade i blomsterkransar under de förolyckades porträtt. Chopinmusik började ljuda när man slog sig ner på någon parkbänk av slät, svart sten och blev sittande.
Redan i augusti var vi tillbaks. Denna gång i Gdansk under dominikanermarknaden. Berusande vackert, underbart, soligt, vänligt. Hansatid, prunkande jugend, Stalinkolosser och rostande jättekranar på varvet där Solidarność föddes  - allt samtidigt.
En dag åkte vi till den charmerande gamla badorten Sopot och blev betagna. Hit återvänder vi nu, drygt två år senare, när de långa, breda sandstränderna för länge sedan tömts på sitt bikinimyller. Ett par pälsklädda damer och några hundra sjöfåglar njuter i stället i oktobersolen vid den vita träpiren.

Femtiotreårig dam med ullsjal och shoppingkasse. 
Ja, och Europas längsta träpir också därnånstans.
Stiligt målade gjutjärnspelare bär upp trätaket över perrongen i Sopot. 
Precis som det ska vara.
Villa Sedan där vi bodde i ett konstigt, men trevligt rum under takåsen.
Mysigaste kaféet i Gdansk: Kawiarna Fimowa "W Starym Kadrze".